Det finns tre stora kärlekar i mitt, när det kommer till samlande, vill säga. Ni vet, värdsliga saker man inte kan låta bli att rädda från loppisar och auktioner. Underbart vackra saker som gör en lycklig.
Den största kärleken är kronor. Varifrån passionen kommer har jag ingen aning om, men kronor gör mej helt mjuk inuti. Gamla brudkronor från olika årtionden, kronor av spets, metall, glas, ja till och med av plast. Blomsterkronor, skravelmässingskronor, alla möjliga versioner. Jag kan sitta i timmar och titta på bilder av gamla kronor från museerna jag besökt. Det är något förtrollande över dem.
Den andra kärleken är spetsar. Spetsar fyller många lådor och påsar hemma, som jag inte vet vad jag ska ta mig till med. Jag är förälskad i de sirliga hantverken. Båda maskinellt beredda och handgjorda. Att det kan finnas en sådan mångfald i något som slutligen är ett och samma. Så mycket historia och känslor. Och den trejde, som jag skrivit om tidigare, är vintagebrudklänningar. Alla tre är tydligt besläktade.
Denhär plastkronan är egentligen en tårtdekoration. Den är nytillverkad men jag var tvungen att köpa den när jag kom över den, eftersom jag hade en exakt likadan krona i utklädningslådan när jag var barn. Kanske började förälskelsen där?
Den som läst på senaste tiden vet att jag även förälskat mig i Marie Kondos bok Konstens att städa. Hur kan man då kombinera detta samlande med ett välorganiserat och sakfattigt hem? Idén med Konmari-metoden (som boken behandlar) är att omge sig med de saker som gör en lycklig, men bara med de. Och göra sig av med annat. Sen gäller det att hitta ett rimligt sätt att förvara sina lyckobringare på. Så tack och lov behöver jag inte skänka bort dessa älskade ting. Dock måste jag klura lite på en saklig förvaring och kanske rensa litegrann, speciellt bland spetsarna som tenderar välla ur sina lådor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar