Jag skulle vilja påstå att folk rätt sällan nuförtiden stoppar sina yllesockor, det är rätt enkelt att få tag på nya. Flitiga hantverkare säljer handstickade yllesockor alldeles för billigt på marknader. Ivriga släktningar stickar par efter par och man hinner nästan aldrig slita ut dem. Men dethär är ett alldeles speciellt par. Ett av de sista paren jag fick av min mormor som gick bort för 10 år sen. Och färgsättningen tycker jag är alldeles fantastisk, mint, orange, mörkrosa, och blått.
Redskapen som behövs för klassisk sockstoppning är en stoppsvamp (denna köpte jag i Estland på Abakhan för 2,50€, men man kan också ärva dem eller hitta på loppis), en trubbig stoppnål och garn i sockans färg och kvalitet. För att göra detta tydligt har jag dock valt garn i en kontrasterande färg.
Inledningsvis placerar man svampen under hålet. Svampens uppgift är att spänna ut sockan och förhindra att stoppstygnen tar fast där de inte ska, i andra sidan av sockan. Sen syr man en kontur runt hålet, jag brukar sy en fyrkantig kontur och låta den gå en bra bit utanför själva hålet eftersom garnet ofta är slitet på ett lite större område. Risken är annars att man får ett nytt hål precis bredvid det stoppade området. Stygnen är tråckelstygn och vävs in, upp-ner-upp-ner, i de befintliga maskorna.
Efter att konturen är klar syr man parallella långa "varptrådar" som löper från kant till kant på konturen. Där det ännu finns sockfragment kvar vävs garnet in och vid själva hålet löper garnet helt enkelt rakt över.
Sen syr man tvärs över med "inslagstrådar" och väver in garnet, upp-ner-upp-ner, med "varptrådarna". Det hela blir en liten väv i tuskaft.
Såhär ser resultatet ut, och blir rätt osynligt om man använder garn i samma färg som sockan. Handstickade yllesockor förtjänar lite respekt - släng färre sockor, stoppa flera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar